det är ett för det mesta passivt känslospektrum
förutom till våren, då det frodas och växer
för att kväva det enda självbejakande i jaget
rester av framtid och självtillit, allt nerkört i en mixer

det känns som om livet är sasha, och jag orlando (så förutsägbart)
för det är jag som står ensam kvar på den alldeles för tunna isen
och försöker sträcka mina bara armar över ett helt hav
för att förgäves försöka hålla fast vid något som inte tillhör mig

det går till grymmare och vidareutvecklade former
och likt förra året, är april igen den grymmaste månaden
som om bortglömd dödslängtan kan ha utvecklats och reformerats
och man liksom väntar på något som ska dämpa svullnaden

jag återgår varje natt till att komponera min domedagssymfoni
till att försöka återskapa ekon av alla avslut och farväl
antagligen för att förlänga och amplifiera min egna agoni
att inte väga tjugoen gram mindre eftersom man saknar själ

jag vet att ayemenem inte är den enda platsen för kärlekslagar
för pappachis nattfjäril sprider även sina vingar över mitt hjärta
men jag fick aldrig komma nära det ruvande historiens hus
och jag fick aldrig höra viskningarna från mörkrets hjärta

att aldrig orka mer
för jag vet att det är jag som är harmagedon.