monotont och enformigt
1. 04:40 - Det känns som om jag ligger här tillräckligt länge
så kommer alla mina lemmar trilla av
och sedan hitta tillbaka till den person de egentligen tillhör

2. Som om jag ligger förlamad i ett totalt fungerande medium
att vara inkapabel trots förutsättningar är det värsta av allt
när orkelösheten får en att inse att man inte förtjänar en kropp

3. Och som jag altid skriver finns det inga ben stadiga nog
jag tänker att det är så lustigt hur det gör ont på alla ställen
där mina vänner finner helt andra saker än smärta

4. Jag tänker -
"Hur ska jag klara av att ha en annan person här,
när jag själv inte får plats i min egen kropp"

5. Som om det spelar någon roll att jag inte minns hur det känns
som om det spelar någon roll att jag är ett svart hål

det är ett för det mesta passivt känslospektrum
förutom till våren, då det frodas och växer
för att kväva det enda självbejakande i jaget
rester av framtid och självtillit, allt nerkört i en mixer

det känns som om livet är sasha, och jag orlando (så förutsägbart)
för det är jag som står ensam kvar på den alldeles för tunna isen
och försöker sträcka mina bara armar över ett helt hav
för att förgäves försöka hålla fast vid något som inte tillhör mig

det går till grymmare och vidareutvecklade former
och likt förra året, är april igen den grymmaste månaden
som om bortglömd dödslängtan kan ha utvecklats och reformerats
och man liksom väntar på något som ska dämpa svullnaden

jag återgår varje natt till att komponera min domedagssymfoni
till att försöka återskapa ekon av alla avslut och farväl
antagligen för att förlänga och amplifiera min egna agoni
att inte väga tjugoen gram mindre eftersom man saknar själ

jag vet att ayemenem inte är den enda platsen för kärlekslagar
för pappachis nattfjäril sprider även sina vingar över mitt hjärta
men jag fick aldrig komma nära det ruvande historiens hus
och jag fick aldrig höra viskningarna från mörkrets hjärta

att aldrig orka mer
för jag vet att det är jag som är harmagedon.

kaffefläckar på min fönsterbräda
ciggaretter i colaburkar
såpbubblor i spotlightljus
och låtlistor på väggarna

rödvinsfläckar bakom skivspelaren
enda minnet av en jeansskjorta
kritor från jennys födelsedag
saker som egentligen tillhör södra

dorothy parker samlingar i rött
samlar damm bredvid blonde redhead
gamla tågbiljetter till uppsala
sånt som framkallar sorglig nostalgi

inre kaos som reflekteras i ett yttre
hälsosamt leverne med siddartha bredvid
jag kommer aldrig älska mig själv.

jag springer med brunbrända ben
med bortglömda djur i en storm
vi jämrar och gråter i takt
för världen som stängt sina hörn

jag ligger bland kadaver och sover
det sjungs inga klagosånger mer
en dödfödd flicka bland döda djur
vi omfamnas av skog ni bränt ner

det finns inget kvar för den
som inte vill andas för sig själv
en himmel med stjärnor man inte kan se
som man inte kan karva i något mer

höst
skymning

svartstickerskor
ödesgudinnor

and so the frost heralded the beginning of winter.
end.

det är väldigt trevligt att sitta på biblioteket varje dag
att röka cigaretter som efter ett tag bara smakar skit
att vara sjuk av ledsamhet och tvivel på personer
och framtiden.

känna sig svimfärdig, gråtfärdig, döfärdig - allt på samma gång
gråta i källaren bland poesin ingen läser
gråta på toaletter där man inte kan se sina vener
gråta i orlando. i virginia woolf. i oss.

jag ger upp nu.

allt abstrakt som jagar en nätterna i ända
för mycket som bultar och trycker på
likt kyssar som tränger sig in
genom stängda persienner

man kan laga
täppa igen
och kväva

det utanför mitt hus är likadant
som det som pågår här inuti
träd som blåser omkull
och ihjältrampade skalbaggar

man kan förtränga
glömma
och ersätta

det finns människor härinne
som trampar på döda prostituerade
bränner bibliotek av dagböcker
och karvar sönder himlen

man kan behandla
dämpa
men inte bota

det finns inte nog med skulderblad
inga meningsuppbyggnader som är tillräckliga
inga konstellationer man kan beröva
ingenting.